Vart tog det gamla året vägen?

Ju äldre man blir desto fortare flyr åren. När vi tänker tillbaka på något som hänt har vi svårt att bedöma hur lång tid som har gått. Redan i övre
medelåldern kan man räkna med att det jag tror var för tre år sedan egentligen är det dubbla. I högre ålder brukar man kunna tredubbla det
gissade antalet år. När man är rik på år blir perspektivet så långt, men komprimerat i minnet.

Insikten att livet är ändligt blir också tydligare med åren. Många av vännerna försvinner och det kan bli riktigt ensamt. Men kunskapen om livets korthet
borde man tänka på redan i ungdomen. Med en sådan insikt tar man vara på varje dag som den gåva den är.

När jag känner mig liten, och kraven känns för stora, är det gott att gå till Psaltaren för att finna kraft och tröst. Till exempel Ps. 103 som följer nedan.

Vi är bräckliga kärl, men med möjlighet att bära det gudomliga inom oss. Gud bär oss i sin barmhärtiga nåd. Idag, imorgon och in i evigheten. Med ett sådant hopp
behöver vi aldrig vara fullständigt uppgivna. Han bär oss även i de stunder då vi inte själva kan uppleva det så. Och han som lovat vara med oss intill tidens slut har också berett rum för oss i sitt eviga rike.

Ty så hög som himlen välver sig över jorden,
så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.
Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd.
Som en far visar ömhet mot barnen,
så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom.
Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.
Människans dagar är som gräset:
hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram,
och den är borta, platsen där den stod är tom.
Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom.
Hans trofasthet når till kommande släkten,
när man håller hans förbund och minns vad han befallt och lyder.

Gott nytt år och Guds rika välsignelser
önskar Lars Hermansson