Skönt att glömma mobilen & något faller på plats i naturen

Igår på ett möte sa en kvinna innan vi skulle börja att hon glömt sin telefon – jag försökte genast komma med en lösning – hur ska vi se till att hon får en telefon – jag kunde ju inte gärna erbjuda min… men så sa hon: jag tycker mest det är skönt… Med ens slutade jag försöka hitta en lösning, jag andades ut och kände igen den där lättnaden som hon beskrev. Jag kan inte låta bli att fundera på: Vad är det som gör att det är skönt att glömma mobilen?

Jag kommer ihåg när jag fick min första telefon – jag hade precis tagit studenten och för sommarjobbspengarna som jag sparat ihop köpte jag en liten vinröd NOKIA 3210. En bärbar telefon i mitt tycke liten och smidig och förutom att ringa på den, kunde man även skriva små meddelanden med parentes och kolon som bildade små smileys. Idag nästan 20 år senare är min
telefon på en helt annan nivå. Där har jag mitt bank-id som jag behöver för att utföra en hel rad ärenden på just telefonen, jag kan swisha, köpa, sälja, se vädret här och på andra sidan jordklotet, hålla kontakten med vänner och ha koll på dem jag inte känner så väl, lyssna på musik – ja ni vet listan kan göras enormt lång och om jag vill kan jag dessutom genom telefonen vara uppkopplad jämt.

Någonstans längs vägen från en liten bärbar klumpig telefonen till dagens smartphone gick telefonen från att vara en bra-ha-sak när jag behövde ringa eller skicka meddelande – till att bli en omistlig del i livet som jag aktivt måste välja bort för att kunna vara helt fri och närvarande i nuet. Hur är det med dig? Risken är överhängande att telefonen får alldeles för mycket av din tid och din uppmärksamhet – vill du ha det så eller vill du hellre vara närvarande i nuet och uppleva livet som pågår just nu?

Jag känner precis som kvinnan på mötet att det ibland är skönt att glömma telefonen hemma. Ibland lämnar jag den hemma med flit och vissa stunder eller dagar stänger jag helt av den – mycket för att just få chansen att njuta av närvaron i nuet och av tystnaden. På min dagliga promenad till jobbet går jag genom Linköpings trädgårdsförening. Väldigt ofta när jag går där och ser de urgamla träden som står där så hisnar jag inför den trofasthet de ger uttryck för. De har stått där år ut och år in och bara genom att vara de träd de är skapade till så är de till välsignelse. På sommaren ger de välbehövlig skugga. Bara genom att troget stå där så kan de låta stressen hos oss människor ge vika. För mig vittnar dessa träd om sin skapare, om Gud själv som trofast står kvar och som gör det också den dag när träden dör eller av en eller annan orsak tvingas huggas ner. När jag ser de där träden, så ser jag lite mer av Honom som gjort allt detta vackra och då är det som att livet faller lite mer på rätt plats igen. Jag fylls av ett lugn och en frid som boostar mig och min dag på ett sätt som telefonen, med alla sina tjänster inräknade, aldrig kan komma i närheten av.

Jag skulle vilja påstå att vi alla mår bättre av att då och då ”glömma” telefonen och av att då och då stanna upp inför naturens storhet. Kanske är det just då som du har allra närmast till att börja eller fortsätta samtalet med din
Skapare, med Gud själv. Bibeln lär att Gud älskar dig och att han inget hellre vill än att ha en personlig och nära relation med dig, ta chansen in i nuet och låt dig överraskas av Honom som älskar dig mer än du anar.

Frida Blomberg