Jesus istället för moralism

För en tid sedan läste jag en artikel om en man som upptäckt Jesus och fått ett radikalt nytt fräscht liv när han blev kristen. Det gick inte att ta miste på att killen verkligen brann av iver att fler skall få ta emot Jesus och få mening och mål med sina liv.

Hans möte med frikyrkliga församlingar hade gett blandade känslor. De flesta var rara och gulliga, men det verkade som om många var mer upptagna med moralfrågor än att få folk att ta emot Jesus i sina hjärtan.

Om man levt i en frikyrklig miljö hela sitt liv är det lätt att man får begränsade perspektiv. Alla människor som lever helt andra liv, i radikalt annorlunda miljöer, blir svåra att förstå. Det är lätt att man delar in folk i vi och de. De värderingar som känns främmande riskerar man lätt att fördöma, med risk för att också slå mot de individer som står för dem. Att ha en hög moral är toppen och ofta attraherande. Men att moralisera, det vill säga att ständigt peka finger åt andra, är väldigt frånstötande.

De gånger jag fått höra en människas livsberättelse väcks respekten för individen. Det finns något allmänmänskligt att knyta an till i varje möte. När man visar varandra medkänsla ser man nya möjligheter. Då öppnar sig också ingångar till att kunna dela positiva erfarenheter som kan vara till hjälp för andra.

Jag är övertygad om att alla människor behöver Jesus, även om alla inte inser det. Men jag är rädd att många stöts bort av en överdriven präktighet i de kyrkliga miljöerna. Det skulle vara bättre om vi troende ärligt och öppet vågade visa upp våra svagheter och rädslor. Då skulle nog fler upptäcka att hjälpen från Jesus är något för alla. I en tid när så många längtar efter sammanhang och något att leva för växer min längtan att berätta om vad Jesus betyder för mig. Jag vill övertyga andra om att livet är värt att leva.

Lars Hermansson