Hänförelse

Våren och försommaren bjuder på många tillfällen till hänförelse. Det spelar ingen roll hur gammal man hunnit bli. Varje år överväldigas vi av att får se livet återvända, höra fågelsången och se träden slå ut i sin skira grönska.

Det kan hända att ni tidigare läst mina rader om WHO:s 8 punkter för existentiell hälsa. Bland det som är viktigt för att vi ska känna välbefinnande räknas förmågan till förundran.

I ett samtal nyligen konstaterade en av mina döttrar och jag att vi har den förmågan som en viktig och framträdande del i våra liv. Att mitt i vardagen kunna stanna upp och förundras över någon liten detalj som man annars bara rusar förbi. Det kan vara i naturen, som jag varit inne på, eller i musik och andra konstformer. Men också i mötet med våra medmänniskor.

Största hotet mot sådana upplevelser är när vi pressas av tidsbrist och yttre krav. Då kan vi drabbas av tunnelseende och tappa perspektivet. Och den bästa medicinen är att tillåta sig själv att vara nyfiken. Man är aldrig för gammal att lära sig något nytt eller något uråldrigt som man inte lagt märkte till innan.

I media kallas ofta pingsten för hänförelsens tid, just för att den ligger så till i tiden att den sammanfaller med försommarglädje och kanske också förälskelse. Men pingstens grund är hållbarare än ett tillfälligt känslorus. Den har sin grund i Jesu löften till oss. Han lovade att Gud skulle sända oss Hjälparen, den Helige Ande, som vill vara med oss i både ljusa och mörka dagar.

Den andliga dimensionen på livet kan, precis som förundran, gå förlorad när vi blir upptagna av de uppgifter och problem som ligger framför oss. Men kanske är det just här som lösningen finns. Om vi bara stannar upp och blir stilla en liten stund så kanske det öppnar sig nya perspektiv. Låt Guds vårvind blåsa liv i det som trängts undan i själens vinter och låt dig hänföras av det ljusa i livet som trots allt finns att upptäcka.

Lars Hermansson